MATS ALFREDSSON

En streetfotografs bekännelser

Av: Filip Svensson | September 14, 2021

Foto: Mats Alfredsson

Att våga komma nära. Att kunna komma nära. Att fånga och bevara ögonblicken där vi är som människor, som mest. Gatufotografin är för många en okänd genre men för den invigda en konstform som spänner över tidsepokerna, sätter perspektiv på livet och låter oss komma nära inpå det mänskliga.

Jag träffar Mats – som fotat på gator och i offentliga miljöer över hela världen, publicerat böcker, och ställt ut i både Sverige och USA – på en grusig gård utanför Borås. Vi har precis ätit. Solen skiner, stolarna är hårda.

 

Kaffet smakar.

– Gatans teater pågår hela tiden runtomkring oss, det gäller bara att ha ögon att se den, konstaterar Mats och jag känner att det hela börjar sjunka in. Att det inte bara handlar om lättillgängliga motiv för den som strosar omkring med sin kamera en planlös eftermiddag, utan om något mer.

 

Något större.

 

Mats refererar till den kända gatufotografen Bruce Gilden som sa att ”När du kan känna lukten av gatan, då är det street photography. När du känner att du är där, närvarande, då är det street photography”. Men att det även handlar om att fånga tiden, hur människor beter sig, interagerar. Och att det inte spelar någon roll var på planeten man befinner sig – för att vi har samma mänskliga beteenden överallt.

 

En tillsynes tidlös aspekt i vad som blir en tidskapsel från nuet. ”Sen gör man det också för att det är jävligt roligt”, skrattar Mats på Göteborgska och tar ned oss på jorden.

”Någon frågade vid tillfälle: Är du en betraktare, eller är du en deltagare?”

– Jag försöker komma så nära händelsen som möjligt. Någon frågade vid tillfälle: Är du en betraktare, eller är du en deltagare?

”Min fotostil idag är nog mer att jag är en deltagare i ögonblicket än en betraktare av ögonblicket, vilket inte betyder att jag går in och förändrar något eller förstör något, utan mer att när jag tar en bild så ska människor som ser bilden känna att de var där, i det ögonblicket, i den händelsen. Det är nästan så att man kan sträcka fram handen och ta på motivet – ta på händelsen.”

 

Närhet och närvaro är något som går igen i Alfredssons portfolio. Och ett visst mörker. Men samtidigt en nyfikenhet för det annorlunda och ett öga för förälskelse – drag som i sig känns väldigt mänskliga.

Foto: Mats Alfredsson

Vårt samtal graviterar mot människorna och mötet med kameran. Och hur det rent praktiskt kan gå till att fånga det orörda innan det försvinner.

 

– Man måsta vara lite snabb. Man måste läsa ögonblicket från början, att det finns ett ögonblick att fotografera. Och när första bilden är tagen så blir personen medveten om att det finns en kamera, och att hen kanske blir fotograferad, då är bilden borta. För då börjar personen posera, förställa sig på något sätt, skratta nervöst eller någonting. Som du sa, det där ’orörda ögonblicket’ är borta. Det var ett väldigt bra utryck av dig, det är verkligen det orörda ögonblicket. Sen kan jag ibland fotografera tills personen tittar upp och möter min blick. Precis den 1/10-sekunden kan bli väldigt väldigt bra. Men en sekund senare är det borta.

”Jag har fortfarande dagar eller stunder då jag är ute och känner att jag är värdelös”

– Det låter som att det verkligen är en konst med street, funderar jag högt. ”Ja, det här är ju en konstform och som med så mycket annat så handlar det om att träna. Jag har hållit på med det här i 16-17 år, men jag har fortfarande dagar eller stunder då jag är ute och känner att jag är värdelös. >>

Foto: Mats Alfredsson

>> Att jag kan ingenting, och att ingenting funkar och jag vågar inte lyfta kameran, och jag känner att ’det kommer att gå åt skogen idag’ och så vidare. Och sådana dagar får man acceptera. Men ju mer man håller på, ju mer man tränar, desto bättre blir man på det. Man kan få kommentaren ’där hade du allt en jäkla tur som fick exakt det ögonblicket’. Då är det verkliga så att ju mer du tränar, ju mer du håller på med det – desto mer tur har du. Du lär dig komponera saker i ditt huvud innan du tar bilden.”

 

Foto: Mats Alfredsson

När vi nuddar ämnet komposition så glider vi hjälplöst in på den omöjliga frågan om vad som är en bra bild, och vad som skiljer en till synes likvärdig bild ifrån en annan.

”Alla har inte förmågan att se det”

– Det är svårt att veta när det är en bra bild. Likadant där, ju mer du tränar, desto mer kan du känna att ’det här är bra’. Du kan ha 10 likartade bilder, men bara en är bra. Då är det väldigt små detaljer som avgör. Jag skulle vilja säga så här att alla har inte förmågan att se det. Man behöver ha den blicken, det fotografiska ögat för att kunna se skillnaden mellan en halvbra bild och en bra bild. Det kan handla om ett ögonkast. En handrörelse. Ett finger. Att ett hårstrå flyger iväg åt ett håll, som det inte gjorde på den andra bilden. Det är små, små detaljer som gör att det går från en halvbra bild, till en bra. Eller en medioker bild till en grymt bra bild.

 

Kanske får vi tillfälle att bena vidare i det omöjliga, funderar jag för mig själv. ”Sen får man inte glömma att det är människor man fotografer” fortsätter Mats som börjar få upp ångan. ”Det är viktigt att ha respekt. Moral och etik kommer in här. Jag litar på min egen magkänsla, att det känns rätt. Känns det helt fel, att till exempel förstärka en utsatthet, då låter du bli att publicera en sån bild.”

Vi kommer in på ämnet som alla gatufotografer stöter på förr eller senare: Att någon tar illa upp över att bli fotad.

”Det kan provocera”

– Det är extremt viktigt att dokumentera. Jag brukar säga så här, och det här är viktigt, att det är nödvändigt att ta den här typen av bilder, och det kan provocera.

Vi kommer tillbaka till det större perspektivet och Mats lyfter exemplet om att visst är det givande att titta på bilder ifrån 50-talet, 60-talet och så vidare. Och att han själv älskar det. Att få kliva in i tidskapseln. Känna på hur det var. Kläderna. Frisyrerna. Miljöerna. Lukten av gatan, som den var då. Och om man tar upp det här med den som tagit illa vid sig när hen hamnat på bild, ”då har man vänt på perspektivet”, menar Mats. Och personen kan känna sig som en del av något mer.

Foto: Mats Alfredsson

”För vad har vi annars att lämna kvar till eftervärlden?” funderar Mats. ”Hur såg det ut här, där vi sitter nu, om det inte finns några bilder? Eller om alla bilderna bara är selfies?”

Det känns att det finns ett allvar i det här. Att passionen inte bara handlar om fotografier, utan om just det större. Ett perspektiv som börjar när de första gatufotograferna släpade ut sina lådor och mötte verkligheten, till långt efter att vi – jag, du som läser det här, och Mats – har lämnat jordelivet.

”Det är en väldigt pretentiös tanke”

Jag frågar om Mats tror att de flesta gatufotografer tänker så här, att det är något av ett kall? ”Nej,” svarar Mats och fortsätter, ”och alla ska nog inte tänka så heller. Man håller på med det här för att man är jävligt intresserad av fotografi. Man vill ha ett lite annorlunda sätt att fotografera. Fånga människor…”

 

Jag känner koppen i handen.

 

Noterar att det tystnat runt omkring oss.

 

Kanske är det barnen vid bordet en bit bort som slutat leva rövare, kanske är det samtalet som börjar närma sig det orörda.

 

”Nu har jag hållit på så länge, och jag tycker att jag är så pass seriös, att vad jag hoppas på är att människor ska titta på bilderna om 50 år. Inte alla, men en del av dem i alla fall kanske. Det är en väldigt pretentiös tanke…”

Foto: Mats Alfredsson

”Jag tänker att det är fullt mänskligt att känna att man vill vara en del av något större”, svarar jag och kan inte låta bli att känna min egen tysta längtan.

 

Att lämna efter sig… börjar Mats, men hejdar sig i någon sekund. ”Det är ju väldigt egoistiskt att tänka att man ska lämna efter sig någonting. ’Vem tror han att han är? Som tar bilder som han tror att folk kommer att vilja se om 50 år…’ Men det är ju som med allt – bara sammanträffanden. Om någon tar tag i det, om någon är fortsatt intresserad. Eller så blir det ingenting… men det kan hända!” Mats ögon lyser till. ”Och det är det jag menar; jag älskar ju att titta på bilderna av Vivian Maier som fotograferade i Chicago på 50-talet. Hennes fantastiska bilder som visar hur världen och livet såg ut då. Jag älskar de bilderna! Och titta på dem, det inspirerar! Och det kommer ju vara likadant om 50-60 år, att folk kommer att vara nyfikna på hur det såg ut idag. Hur människor var, och hur människor betedde sig.”

”För att inte göra det för pretentiöst – det är ju också en jävla egokick”

Sen är det ju… fortsätter Mats och känner på sig att fotfästet släpper lite på jantelagens isbana. ”Jag menar, för att inte göra det för pretentiöst – det är ju också en jävla egokick och superkick att känna att man lyckats med en jävligt bra bild. Att känna att allting satt. Kompositionen, händelsen, ljuset, allting var grymt. Då blir jag lycklig. Så, det är min lycka för stunden också. Att känna ”Wow, det här är min bästa bild det här året”.

Foto: Mats Alfredsson

Har du någon bild som du känner att ’det här är min bästa bild någonsin?’” frågar jag, samtidigt som luften mellan oss känns lite lättare.

 

– Det är en skitsvår fråga! utbrister Mats och vi skrattar båda två. ”Jag har ju några bilder, framför allt ett par bilder jag tog för ett antal år sedan som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och som kommer att följa med mig hela tiden. Och de betyder mycket för mig, och jag tycker att de är bra. Sen är frågan, vilket jag kan ha svårt för att avgöra, om det är min bästa bild. Det är så mycket som spelar in där. Vad vill man ha ut av bilden? Vad förmedlar den? Vem pratar den med? Men jag har några som jag är rätt kär i själv, det har jag. Absolut.”

”Den måste skava lite, den måste störa lite, kanske irritera lite.”

– Jag hade ju tänkt att fråga vad det är med de här bilderna som gör dem speciella för dig, men det känns som att du litegranna halvduckade den frågan redan? ”De gör mig lycklig!” svarar Mats bestämt och funderar vidare: ”Men det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att en bild är bra. Man kan säga så här, enligt olika kriterier kanske, är det en bild som berättar en historia? Är det en bild som berör mig? Är det en bild som jag kan tänka mig att sätta på väggen och stå ut med varje dag, liksom i tio år? >>

Foto: Mats Alfredsson

>> Med andra ord, är det en bild jag kan tänka mig att se om och om igen? Den typen av bilder kommer ju i toppen. Den måste beröra. Den måste skava lite, den måste störa lite, kanske irritera lite.”

”Jag vill fråga dig på ett lite skavande sätt nu”

– Vi har ju varit inne och nuddat vid det här ämnet… öppnar jag försiktigt. ”Det som skaver… och något som skaver hos många, och kanske extra mycket hos oss med jantelagen osv, är det här med det pretentiösa – eventuellt – i konst. Så jag vill fråga dig på ett lite skavande sätt nu: tycker du att gatufotografin får det konstnärliga erkännandet det förtjänar?”

 

Och jag tycker mig se att det skaver hos Mats.

 

Men även att han gillar det.

 

– Jag tycker såhär att det har blivit bättre och bättre. Många gånger är det så att man brukar hylla och lyfta de stora gamla erkända mästarna, som Henri Cartier-Bresson till exempel, Vivian Maier och så vidare. Men det är som med allt annat egentligen; det är människor som har gått bort som har skapat avtryck och de blir mer och mer kända med åren, och mer eftertraktade. Jag har sålt rätt mycket gatufoto, både till privatpersoner och offentliga miljöer som hotell och restauranger. Och de har lockats av just den här genren. Så jag tror att det har blivit mycket bättre de senaste åren. >>

Foto: Mats Alfredsson
”Ett hopplöst uppdrag”

>> Men jag har fått höra att ’gatufoto går inte att sälja till privatpersoner’, att det är ett hopplöst uppdrag, för vem vill ha en bild hemma på väggen på en okänd människa? Och det stämmer – för den som inte är intresserad av fotografi. Men om du är genuint intresserad av fotografi och förstår genren, då stämmer det inte. Intresset finns för att ha den här typen av bilder hemma. Men man måste förstå genren. Och med det så kommer vi osökt in på att jag i hög grad är involverad i ett projekt där vi arrangerar Skandinaviens och Nordens första festival inom street photography (Gothenburg Street Photo Festival), med syfte att utveckla nordisk gatufotografi. Att få fler människor att bli intresserade, att få fler människor att fatta grejen med det – att få fler människor att prata om gatufoto. Det är ett första steg att lyfta intresset för genren, och vi hoppas kunna utveckla det ytterligare. Befästa varumärket. Och då kommer vi på sikt att utveckla acceptansen och intresset för att ha den här typen av bilder hemma. Men man måste naturligtvis vara fotointresserad.”

 

Livet kallar och vårt möte är över. Vi lämnar den grusiga gården som om ingenting har hänt.

 

Efter att ha träffat denna mycket speciella man har jag många intryck att smälta. Och ju mer jag kliver in i de ögonblick som fångats i denna fascinerande genre, så inser jag att jag upptäckt en värld inuti en värld.

 

En rå och naken version av vår egen, där mästarna får tiden att stå still.

Foto: Mats Alfredsson

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.  Learn more